Bögar, horor, nattliv, oh my!

Det fanns på slutet av 80-talet och början på 90-talet ett café i Göteborg som drevs av RFSL, som hette Hellmans café. Namnet kom efter Allan Hellman, som var den förste att grunda RFSL Göteborg. Detta gjorde han 1971. Men det var inte första förening han startade. Redan 1951 startade han Allan Hellman Friends’ Club, i det då väldigt homofientliga Göteborg.  Så sent som 1996 tog RFSL fram en underökning som sa att ca 36% av göteborgarna utsatts för våld på grund av sin homosexualitet, mot 23% i hela landet. Tack och lov har mycket hänt sedan dess.

Caféet låg på Esperantoplatsen, som på den tiden verkligen var en plats dit man helst inte gick kvällstid. Esperantoplatsen låg i ena änden av Rosenlundsgatan, som på den tiden var gatan där många prostituerade gick. Inte för att det var de som var de farliga, snarare de män som drogs till dem. Torskar, hallickar och andra män som antingen levde på dessa kvinnors jobb, eller tyckte att det var okej att köpa sex av dem. Inga svärmorsdrömmar direkt. Där erbjöds RFSL en lokal av Göteborgs stad att bedriva caféverksamhet, och även nattklubben Touch. Tack Göteborg. Känn ingen sorg för oss.

Till Hellmans café gick vi oftast efter man varit ute och dansat. Antingen gick vi till Bacchus, eller till Touch. Till Touch gick man i nödfall, för det ansågs vara lite mindre hippt. RFSL har alltid kämpat för att ses som viktiga i gayvärlden, i alla fall den stora massan. Det är väldigt konstigt egentligen. En organisation som slåss för allas lika värde, våra rättigheter att leva samma liv som vem som helst, att man rynkar på näsan åt dem och avfärdar dem som “politiska tofflor”.  Jag skall inte säga att jag var så mycket bättre då Hellmans café fanns, men till mitt lilla försvar får jag säga att jag inte var särskilt gammal.  

För att komma till Hellmans efter att man klubbat och visat upp sin senaste outfit på Bacchus, så gick vi alltså ofta till Hellmans. De hade nämligen öppet hela natten, fram tills första spårvagnarna började rulla på söndags morgon. Standard var att man köpte en balja kaffe och en köttbullesmörgås med rödbetssallad. Sedan satt man där och pratade och skvallrade om vad som hänt och hade man riktigt tur så fick man kanske ragg. Eller jag fick aldrig det, men jag vågade å andra sidan aldrig ragga heller. Enda stället jag vågade ragga på, var i parkerna, i mörkret där ingen riktigt såg hur jag såg ut. För var det något som jag saknade, så var det självförtroende om hur jag såg ut.

Från Bacchus gick man till Hellmans på kanske 10 min och vägen dit var genom Hagakyrkans park, Allégatans parker och över Rosenlund, där Feskekörka låg. Inte den  säkraste vägen att gå kanske. Konstigt nog så blev varken jag eller någon av mina vänner nedslagna eller antastade där. Kanske såg vi för extrema ut eller så hade vi bara tur.  

Rosenlundsgatan erbjöd alltså prostituerade, av alla de kön som vandrar på denna jord. Jag umgicks med flera prostituerade på den tiden, som jag lärde känna på krogen. Bögställena i Göteborg var verkligen spännande att vara på, på den tiden (kan bero på att jag var så ung). Ville man visa sig öppet gay, eller bara vara den man var, så fanns det bara bögställen att gå till, och ha som sin fristad. Här möttes bögar, flator och hetromän som gick dit i full drag. Prostituerade kunde gå hit utan att bli antastade eller få nedlåtande kommentarer, och jag kunde få vara där med mina extrema utstyrslar. Ingen brydde sig. Verkligen en smältdegel av alla typer av personligheter. Det känner jag att jag saknar idag. Men jag vill inte gå tillbaka, absolut inte.

Det fanns såklart en hierarki även på bögställena. Jag vill gärna skriva mer om det en annan gång. Men kort sagt så var till exempel en ”manlig” bög mer värd en kille med smink. En ”straight acting” bög var mer åtrådd än en ”screaming queen”. Bögar var högre i rang än flator. Det har inte ändrats sig nämnvärt idag heller. Men det var ändå en trygg plats att vara på. Här blev man åtminstone inte sedd som mindre värd på grund av sin sexuella läggning.